Om att hjälpa istället för att stjälpa

I dag hittar jag en text i Aftonbladet publicerad den andra juli i år.

Vi kan inte straffa bort barn som far illa

Alice Åström, V: Någon måste ta barnens parti

Jag vet att det är så, för jag är en av dom som halkade snett. Jag är ett av barnen som inte passade in och som ställde till det för mig. Det där missförstådda barnet som hamnade i fel kretsar och i fel sammanhang. Jag är där jag är idag och skriver det du nu läser för att jag växte upp när det fortfarande fanns en solidaritetstanke, när det sammanhållna samhället var ett mål. Där jag inte hamnade helt utanför.

Jag hade lika gärna kunnat vara ett ”hopplöst fall”, kriminell och ett samhällsproblem, om jag istället hade mötts av de förslag som regeringen nu planerar. För idag förslås fotboja för barn, polishämtning till skolan, helgfängelse, hårdare straff för yngre personer och så vidare. Hade jag behandlats så hade min väg antagligen varit en helt annan. Dessa åtgärder hade definitivt stjälpt mig, inte hjälpt mig.

Och jag undrar, hjälper det någon? Att bli förödmjukad och tydligt bära stämpeln att man är ett samhällsproblem. När man bara är ett barn som ropar på hjälp, blir man hjälpt av bestraffning? Då kanske vi borde diskutera återinförandet av barnaga också? Nej, att få stöd och känna sig värdefull och viktig hjälper mer än en fotboja. Alla barn förtjänar en chans, någon som ser dom, tror på dom och att någon sträcker ut en hjälpande hand. Alla barn behöver bli hörda om dom ropar på hjälp.

Jag är av den fasta övertygelsen att vi måste våga börja diskutera en socialpolitisk dimension för barn igen. Vi kan inte straffa bort barn som far illa och vi kan inte lösa sociala samhällsproblem med repression. Vi behöver erkänna att barn är barn och faktiskt hitta tillbaka till den svenska tradition som varit så framgångsrik när det gäller att se varje människa som en individ med en framtid. Att bygga samhällets ställningstaganden på vetenskap och beprövad erfarenhet innebär att regeringen måste sluta experimentera med våra barn.

De borgerliga partierna gick till val på att minska utanförskapet men istället har det motsatta hänt. För dom som verkligen befinner sig i utanförskap har klyftan istället blivit större och djupare och vi är på väg mot två-tredjedelssamhället med full fart. När regeringen sänkt skatterna med ofattbara 100 miljarder förstår var och en att någon måste betala och jag vet att det är dom minsta, dom mest försvarslösa, som står för notan.

Ute i kommunerna får man nu ta konsekvenserna av regeringens politik. När arbetslösheten ökar, a-kassan urholkas och sjukförsäkringen sakta men säkert stryps åt är det vårt yttersta skyddsnät som måste träda in. Kostnaderna för försörjningsstöd ökar dramatiskt och den lokala budgeten urholkas än mer. Detta innebär att kommuner måste planera för besparingar och dom första resurserna som ryker är dom som gått till dom som har det svårast. Det är extra personal i skolan, det är specialpedagoger och det är olika stödfunktioner som kanske varit räddningsplankan för många.

Samtidigt ökar antalet barn som på olika sätt far illa. I år firar många sin semester på balkongen. I år är det svårare än på mycket länge att få sommarjobb för tonåringar. Ungdomsmottagningen är stängd liksom fritidsverksamheten i kommunen. I år inleder dessutom många föräldrar sin sommar genom att gå hem med ett varselbesked i handen. Sommaren är en riskperiod, inte minst eftersom många verksamheter är stängda. Många unga kommer att trampa snett och då det är så lätt att vända ryggen till. Att rynka på näsan och kräva att samhället tar i med hårdhandskarna och låser in dom och slänger bort nyckeln. Det är så lätt att glömma att det är barn det handlar om. Att det faktiskt skulle kunna ha varit din eller min tonåring som satt inlåst efter att ha ställt till.

Jag vet att dina och mina ungar också är i riskzonen. Om dom inte hamnar där själva så drabbas både dom och du hur som helst av det hårdnande samhället och av att välfärden monteras ner. Det är dina och mina ungar som åter igen ska spara ihop det underskott som nu byggs upp eftersom regeringen väljer att prioritera dom som redan har framför investeringar i framtiden. Nej, vi måste helt enkelt ta barnens parti.

Alice Åström, Vänsterpartiet

Annonser
Det här inlägget postades i Hannashörna och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s